Det som berörde mig mest med dokumentären var hur föräldrarna kunde utsätta sina barn för median? De visste att flickan inte tyckte om att vara i offentligheten, ändå var de med i tv-shows osv. Vad händer med henne senare i livet? Men filmen väckte också andra tankar om: Vad är konst? Varför var bilderna ingenting värda när man trodde att pappan hade målat dem? Det var ju samma bilder? Vem bestämmer att någonting är bra? Jag tror att det är mycket dagens media som framhäver vad som anses som bra konst eller inte. Som konstnär gäller det oftast att synas på ett eller annat sätt och att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Media är där ett bra hjälpmedel för att blir känd. Men är det rätt väg? Jag vet ärligt talat inte. För man vill ju inte bara bli en ”hype” som försvinner snabbt igen.
Sedan hade vi en workshop på Världskulturmuseet som jag tyvärr missade. Workshopen hette ”Det intersubjektiva mellanrummet.” Diskussionen om Workshopen som vi hade den 27/9 visade att det var en känslomässig dag som triggade många diskussioner inte bara om Workshopen men också om hela utbildningen. Jag förstod från diskussionen att Workshopen handlande om att ”vi är alla lika, men olika”. Det kom upp frågor inom mig som vem är jag och varför är jag jag? Alla människor är lika i grunden men alla har olika förutsättningar för livet vilket på ett annat sätt gör oss olika. Jag tänkte på en barnbok som jag läste när jag var liten som hette ”Das kleine Ich Bin Ich” (”Lilla Jag är Jag”) från Mira Lobe.
http://www.fargochseende.nu/hjarnan/jaget.htm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar