Nu har den första veckan på Lärarprogrammet Bild och visuell Kultur gått. Första dagen var jag nervös då jag inte visste vad som väntade mig. Nya människor, nya uppgifter, men också spännande och förväntansfullt. Denna första veckan deltog vi i några mindre worksops. Workshopsen satte igång tankarna kring ett visst tema som jag nu vill gå in närmare på:
Bostad
Torsdag morgon träffades vi i Slottskogen, med oss hade vi en kort text om boende. Jag hittade en text som Ikeas vd hade skrivit på första sidan i IKEA-Katalogen om vad ett hem innebar för honom, men ingen av oss visste vad som skulle hända och vad vi skulle göra med texten om boende.
Nu började det, vi blev tilldelade material (olika tyger, tejp, soppåsar, en sax, snöre och det som fanns att hitta i skogen). Med detta material skulle vi bygga en bostad/ett hem. Texterna om boende som vi hade med oss skulle hjälpa gruppen med inspiration. Vi skulle enas oss om ett koncept om hur ett hem skulle vara. Vad var viktigt för oss i gruppen? Vi kom fram till att det var viktigt för oss att trivas i hemmet, ordet ”kunglighet” som vi symboliserade med en krona i ”vårt hem” var ett av nyckelorden i vårt skapande. Alla kan bo som en kung, det behöver inte vara ett riktigt slott, alla kan ha sitt eget kungliga i sitt hem, vilket genom inredning kan skapa denna känsla. Vi satte för fullt i gång med att klippa och riva tyg, samla material i skogen, tejpar och skapar ett hem efter våra föreställningar. Efter några timmar av skapande kom det chockerande beskedet att vi skulle lämna vår ”bostad” och byta med en av de andra grupparna utan att ta med oss någonting från den första ”bostaden”. Min första reaktion var irritation, jag ville inte lämna ”vårt hem”, men efter ett tag släppte känslan och vi började att bygga om den nya kojan till vårt koncept.
Workshopen kändes som ett bra sätt att lära känna alla i gruppen, deras personligheter, åsikter, osv. Vid den slutliga genomgången och diskussionen kom det fram nya tankar som t.ex. bostadslöshet som jag innan inte hade tänk på.
På kvällen kom jag på fler saker som jag under dagen inte hade tänkt på. ”Bostaden” vi byggde var designad/estetiskt snygg men inte praktisk eller vädertålig. Varför la vi så mycket energie på design och inte på det praktiska? Vi hade aldrig kunnat att bo där, då vinden blåste in och det var kallt. Jag anser att vi inte hade tänkt på det, eftersom vi i Sverige inte har så mycket hemlöshet som i andra länder. De flesta har tak över huvudet som skyddar mot vind, regn och kyla. Ingen av oss har erfarenhet att leva utomhus. Vi tänkte mer på hur vi ville ha det hemma hos oss i en lägenhet med värme osv, därför att vi visste att vi aldrig skulle bo där. Det var en lek för oss och inte på allvar. Men även om det var en lek så blev det personligt, då vi engagerade oss mycket i att bygga ett eget hem. Engagement om det handlar om lek eller inte skapar ett personligt band till det man gör.
Stenen som blev en tonåring
Denna Workshop handlade om identitet. Det låg många olika stenar på golvet och alla skulle välja en av stenarna. Efter detta kom den första instruktionen: att måla av stenen. 30 minuter senare var tiden ute och stenarna målade på papper. Andra instruktionen: skriv upp tre egenskaper som du skulle tilldela stenen. Jag skrev mjuk, lugn, öppen men blyg. Jag funderade ett tag innan jag kom på dessa egenskaper. Innan vi fick nästa instruduktion kom tanken om vad som skulle hända nu. Varför skulle vi tilldela en sten männskliga egenskaper? Tankarna blev avbrutna, då den sista instruktionen kom: Nu ska ni med stenens egenskaper måla en tonåring. En tonåring, tänkte jag. Hur ska jag göra det? Men jag bara satte i gång och efter 30 minuter hade jag en tonåring målad på pappret. Nu skulle vi lägga ut våra tonåringar på golvet och gruppera in dem i grupper som vi trodde de skulle vara i på högstadiet i en klass. Vi samlades i vår tonårings grupp och diskuterade hur dessa hängde ihop och varför. I slutdiskussionen blev det tydligt att alla kunde relatera till dessa tonåringar och grupperingar ur egna erfarenheter. Omgivningen är snabb i att döma efter utseende och gruppera folk efter det utan att känna personen.
Jag anser att denna övningen är ett bra verktyg att arbeta med i klassrummet. Det visar just hur fördomar uppstår och väcker tankar hos eleverna om fördomar, klassificering, mobning, tillhörighet och en egen identitet. Eleverna behöver inte prata om sig själva, de pratar om den målade tonåringen och det gör det förmodligen enklare att närma sig temat. Det blir inte direkt personligt men väcker eftertanke på ett lekfullt sätt.
Veckan som har gått har varit späckad med nya tankar och idéer och jag ser fram emot alla ”äventyr” som väntar!
